Tack, begravning och trummot

Jag vill börja med att tacka Åsa för att hon tar sig tiden med att lägga in mina blogginlägg i bloggen eftersom jag har problem att ta mig in i min blogg härifrån. Jag ar så glad att jag ens kommer in på min mail. I mån om tid så sätter hon även dit prickarna som fattas oöer vissa bokstäver…Tack Åsa!!

Den har helgen beslutade vi oss for att stanna kvar i Lungalunga, vi har annars sagt att vi vill passa på under helgerna att göra små utflykter till stränderna och kanske någon nationalpark. Men vi hade planer pa att besöka en ananasfarm och besöka en fiskeby vid namn Vanga. Tyvarr blev ananas farmen inställd igår för det blev en begravning i byn, en ung lärarinna dog hastigt förra veckan ev ett missfall. Hennes man vägrade henne att besöka sjukhuset så det gick så långt att när hon sedan fick hjälp så dog hon på sjukhuset. Hon efterlämnade två små barn. Kulturen här är verkligen skrämmande ibland hur männen ser på sina fruar, han ansåg att hon var tvungen att vara hemma och sköta hushållet efter hennes arbete som lärare, hon hade varken tid eller råd att uppsöka sjukhus for lite magsmärtor.
Vår handledare Benedetta här sa att det tragiska här är att inom 3 månader kommer mannen att gifta om sig och barnen få en styvmamma som inte kommer att behandla dom väl.

Ja det blev en lång förklaring på varför ananansfarmen blev inställd:) vi gick på begravningen istället och den var inte som vi är vana vid att begravningar ser ut. Den hölls utomhus pa ett stort fält, massor av människor var med och bevittnade. Alla i sina färgglada kangas, barnen sprang omrking och lekte. Högt uppsatta män inom kommunen avlöste varandra att prata i mikrofon..den höll på i över 3 timmar, folk går och kommer lite som dom vill…vi stod en stund men gick efter en halvtimma…
Idag passade vi på att besöka en gudstjänst, lika bra att passa på att vara lite kulturell:) 2 timmar tog den, vi satt inne i en kyrka. Väldigt fina sånger, trummor och andra exotiska intrument spelades..den var mer njutningfull.
Nu kommer strax motorbikeskillarna och hämtar oss for att åka till Vanga.

Träsnidare och vackra massajer

Igår (torsdag) efter våra lektioner hade vi bestämt att åka over gränsen och besöka träsnidarna. Vi bor endast 2-300 meter fran den kenyanska gränsen, men efter gränskontrollen så kommer det ett ingemansland innan den Tanzanska gränskontrollen. I detta ingemansland som dom säger tillhör Kenya (vet ej varfor det ska vara så egentligen, ingen har ngn riktig förklaring pa det) är det mest skog och det ar en del små utspridda hyddor och sen finns också en liten by där träsnidarna arbetar. Massor av små avlånga, låga halmkladda hyddor sitter det män och hugger, karvar och slipar djur och skalr, föremal som sedan skall säljas vid kusten dit turisterna kommer. När vi gick omkring där så tog jag massor av kort med min stora kamera som har ett långt objektiv…det kom fram en massa barn som samlades omkring oss..och plötsligt börjar en lite kille på kanske 3-4 år att storgråta, han var verkligen vettskrämd men kunde inte röra sig ur fläcken. Vi stod frågande och undrade vad vi gjort for fel..var vi för vita, såg vi för konstiga ut..vad var felet? Vi frågade vår handledare som var med oss och hon frågade de andra barnen och de sa då att han trodde att jag höll i en pistol och skulle skjuta allihopa. Åhh stackars liten…jag visade de andra barnen bilderna i displayen att det var en kamera jag holl i och jag tog kort med den och de hade fastnat inuti den..de andra forstod och var inte rädda, men den lille gråtande killen var fortfarande inte säker om jag skulle skjuta honom eller ej. Han var samtidigt nyfiken pa oss men vågade aldrig komma fram..han förblev reserverad och misstänksam hela tiden vi var där.
Innan vi skulle gå kom en vacker Massaj fram till oss och jag frågade om jag fick ta ett kort på honom och det gick bra vilket ar ovanligt for Massajerna vill inte att man fotograferar dom om man inte ger dom pengar. Dom är väldigt vackra i deras kläder och smycken som de går utsmyckade med hela tiden, de bär pa stora spjut. Männen har långt flätat hår som når ner till rumpan och är oftast färgat rött. Vi bestämde att på tisdag ska vi besöka deras by, det ser vi fram emot.

Idag (Fredag) tog jag en tur själv upp på marknaden som hålls en gång i veckan i Lungalunga. Jag kände mig väldigt vit och väldigt utittad:) jag gick förbi några små killar på omkring 4-5 ar..”musungo” ”musungo” ropade de och pekade på mig..det betyder ”viting”
Dom verkar inte skämmas att säga detta ord om oss, det ordet verkar inte vara lika laddat som de ord vi kallar de mörkhyade för..
Vi har lärt oss lite swahili sa vi förstår lite vad de pratar om:)
Efter att ha kommit upp på huvudgatan (ena gatan av de två gatorna i byn) så rusar en 3-årig pojke fram till mig och tar tag i min hand, han tittar rakt in i mina ögon och bara ler med hela ansiktet, släpper inte min hand….han ser fruktansvart lycklig ut där han står och haller min hand.
Jag forsoker fråga pa engleska vad han heter, men han har inte hunnit lära sig så mkt engelska ännu så han svarar bara YES! och leeer. Jag blev lite sur på mig själv att jag glömt min anteckningsbok dar jag skrivit upp lite små fraser som vi lärt oss att fråga just ”vad heter du” hur gammal ar du” osv.. till slut sa kommer hans mamma sa jag kan fråga, Sackarias hette han sa hon och han var nu pa väg till skolan.

Motorcykel ut i öknen…

Igår var det dax for mig att åka de 17 km rakt ut från Lungalunga till ännu mera landsbygd och till byn Godo.
Det är smala, skumpiga vägar som består av endast torkad jord så motorcykel är det enda färdmedlet dit för oss.
Då hyr man en kille som kommer och plockar upp oss och en av projektets assistenter som är med för att tolka.
Byn Godo bestar av ca 5000 invånare men den är väldigt utspridd, bara ett fåtal hus ligger samlade resten ligger utspritt i den torra landsbygden. Fastän det bara ar 17 km ut så är det om möjligt ännu hetare och torrare här, de kan inte odla ngt här ute..några få majsplantor står och vajjar men de ser helt uttorkade ut.
Jag möter upp de 13 kvinnorna som har samlats i byns skola for att ta emot mig. Ingen av dem har ett arbete eller företag, men alla vill öppna ngt. Ingen har ett startkapital eller kan ej spara ihop till ngt eftersom de inte har ngn inkomst och ej kan sälja ngt för att få ihop till ngt..det kan tyckas i våra ögon som en helt omöjlig uppgift.
Ingen i byn har el, vatten eller ens ett kylskåp. Hur pratar man företagsamhet med dessa kvinnor…
Jag får ju inte ta ifrån dem deras hopp utan måste ju få till ett kämparglöd.
Jag föreslog att de kanske kan tänka ut vad de ar bra på, tex hårflätning (vilket alla gör här ganska ofta, sa de kan de ta betalt för) försöka sy små saker som pennskrin till skolbarnen, kanske öppna ett cafe fast med the och hembakade saker..det fanns ju ingen kyl.
Sedan kan de 13 kvinnorna gå ihop och hyra ett stort hus/lokal som de delar på hyran, inte på inkomsterna.
Den ideen köpte dom direkt och deras ansikten lyste upp och de skrattade och applåderade…
Alla fick sedan en kassabok som jag enkelt skrivit ihop till dom, så de kan separera inkomsterna och utgifterna vecka for vecka sa det kan lätt se hur mkt de får in resp. ut. Då ser de vad de kan spara. Sedan så bad jag dem leta upp en burk som de kan försegla och lägga i de pengar i som de kan spara.
Det finns ingen som har ett bankkonto haä eftersom det inte finns ngn bank i närheten, och så måste man dessutom ha ett leg for att sätta in pengar och ett leg i Kenya kan ta upp till om man ha otur 5 år att få, men kortaste tiden är omkring 1 år.
Så det slutade med att när jag kommer nästa vecka så ska alla ha tillverkat ngt som de kan sälja for att visa upp att Godo-kvinnorna verkligen inte tänker ge upp!!!! De ni är kämpaglöd..

Sa blev det dax att aka tillbaka igen, motorcykelkillen korde fram sin bike och vi hoppade pa..vi hann nog bara aka i 5 minuter..da fick vi punka…hahaha.
Vi var mitt ute i ingenstans…solen stekte, nagra laga buskar som skydd fran solen. En stor avlang byggnad gjord i tradstammar, plattak och nederdelen var uppmurad av koblajja och ler. Jag fragade Ana vad detta var for ngt..Ahh det ar en kyrka sa hon.
How does your Churches looks like in Sweden?
Tillslut efter att tva andra motocykelkillar stannat och hjalpt honom sa kunde vi kora vidare till Lungalunga..

En vecka i Lungalunga

Ja då har vi varit i Lungalunga i en vecka och vi har redan anpassat oss väldigt bra till seder, bruk och klimat. Vi blir väl omhändertagna här av befolkningen, de tittar på oss när vi går på den sandiga huvudgatan..bleka (i deras ögon) med kameran i högsta hugg.
Vi brukar gå till ett av byns två caféer och festa pa en Coca cola för hela 2,50..runt bordet går det höns och små barn på runt året leker på den smutsiga marken med kapsyler och annat skräp…i Svergie skulle socialen genast kopplas in om det skulle förekomma.
Skolbarnen vill gärna briljera att de lärt sig engelska i skolan, så de ropar Hallo how are you….efter oss nar vi går förbi dom..men sen är de för blyga för att fortsätta konversera så nar vi säger Hallo tillbaka så vänder sig de fnittrande bort och springer iväg.

I morse fick vi ovälkommet besök till frukosten…en liten ödla störtdök ner rakt ner på bordet…gissa om vi skrek…hahaha..men han stackarn blev nog räddast. Ödlor är väldigt vanligt så vi är inte rädda för dom, dom är rätt söta när de sitter pa väggen och iakttar oss..hade för övrigt en i duschen härom dagen som kollade in mig men när de störtdyker ner bland vår mat sa blev det inte lika kul längre..

Min uppgift här är ju som jag skrev innan att vara lite rådgivare för de som vill starta eget företag…det svåra här är att det inte finns några turister som stannar till i Lungalunga..de enda vita just nu ar vi 3 tjejer och Brage fran Norge, men han åker på lördag. Så det är bara de som bor har som handlar deras varor och ingen av de som bor här har mer pengar än de knappt klarar utgifterna de har, dvs mat, hyra, skolavgiften.
De flesta har inte el och ingen har rinnande vatten så dom lever ett hårt liv.
Lungalunga bestar av två gator, gatubilden är som om den är hämtad från medeltiden, det går getter, höns på den hårt trampade jordvägen. Det är stora faror i vägen pga av de häftiga regnen under regnperioden och torkan som vi har just nu…
Nu ropas det till mat…återkommer imorgon….lala salama..betyder godnatt:)

Nairobi

Nu hoppas jag att texten ska fastna nar jag skriver, det har varit problem med att bade fa in texten och komma in pa internet anda sen jag kom till Kenya.
Jag borjar med Nairobi..landade 6.30 fredagen den 15 januari. Nairobi ar en av Afrikas farligaste stader och det marktes ganska direkt. Jag blev ganska chockad att staden anda var ganska ocivilicerad trots att det ar Kenyas huvudstad, inte alla gator var asfalterade och det var valdigt smutsigt ch skrapigt overallt, missar ar ett vanligt ord.
Sma gatustand overallt dar de saljer frukt, gransaker…de eldar overallt inne i stden vid vagkansten for att utvinna kol som dom sedan saljer sackvis, for valdigt fa har el, aven i Nairobi. Men aven fast de har el sa anvands kol att laga mat pa.
Mission house som ags av Projekt Afrika vilka vi jobbar for lag i ett mellanklass bostadsomrade, alla hade stora murar mkring husen, stora taggtradar ovanpa musen eller glas skarvor inmurade i musen far att tjuvar inte ska ta sig in…och allla fonster var forsedda med stora jarngaller..
Nar vi val var samlade alla 7 tjejer s borjade vart mission…pa lordagen och sandagen sa blev vi guidade av en man som Projektet hyr in i hans minibuss..vi besokte city..dvs innestan i Nairobi..vi fick aldrig kanslan av att vara i en huvudstad om man sager sa..sa olikt andra lander ar detta.
Nar mandagen kom sa var det slut pa turistandet, da var det allvar, vi satt i moten hela dagen och Lindy hon som ar direktor over Projekt Afrika talade om for oss lite Afrikansk kultur och vad vara respektive jobb kommer att ga ut pa.
Vi blev utplacerade pa tre stallen, jag och tva tjejer till skulle aka till Lungalunga, tva tjejer till Mumias och tve tjejer til Kakamega.
Mitt uppdrag i Lungalunga ar att vara som en mentor for de kvinnor som vill starta eget eller de som redan har eget ska kunna fraga mig om rad i den man jag kan svara utifran det jag vet.
Eftersom jag haft eget foretag for manga ar sedan sa var det den meriten som de plockade upp mig for och jag hoppas jag kan gora ngn nytta dar nere

Babianer och giraffer….

Tisdagen den 19 januari var den stora resdagen och farväldagen, vi skulle då skiljas åt vi 7 tjejer som lärt känna varandra.
Vi gick upp vid 4 på morgonen och just denna morgon hade det i vårt område strömavbrott..vilket iof är väldigt vanligt i Kenya att man har, men det kunde inte varit sämre dag att vara det på. Beckmörkt var det och vi alla skulle packa det sista i vara väskor, duscha (kanske en sista gång med riktig dusch) äta frukost..men det gick det ocksa, dom placerade ut små ljus överallt…så det kändes nästan som lucia:)
senast halv sex ville chaufforen åka så vi inte skulle missa den stora bussen som avgick 7, som skulle ta oss till våra respektive ställen.
Det var inte speciellt långt att åka men vi forstod sen varfor han ville aka i sa god tid..trafiken i Kenya och Nairobi ar helt galen….vänstertrafik dessutom..ingen håller sig på rätt sida och en tvåfilig gata blev helt plötsligt 4 filig och ingen håller sig på rätt sida..vi gav upp tillslut att vara rädda..vi bara blundade och hoppades att allt skulle gå bra
Resan startade sen vid 7 pa morgonen och vid 21 pa kvallen var vi framme i Lungalunga…bussen stannar endast två ggr….och få ihop den ekvationen..varmt=dricka vatten…dricka vatten=gå på toan….den ekvationen gar inte ihop.
Sa vi fick sluta dricka vatten…
Men det positiva var att vi fick se massor av landskapet..vi såg bland annat en flock giraffer som stod och åt av de höga traden en bit in fran vägen. En babianfamilj vid vägkanten som absolut ville passera innan bussen kört förbi..sa vi fick stanna vilket vi var glada for…
Sen blev vi stoppade av vägpoliser som gick in pa bussen med jättegevär i högsta hugg…letade immigranter….välidgt vanligt att de gör så.
En annan sak som ar väldigt vanligt ar att poliser stannar fordon efter vagen och de tvingas betala böter…vad det betalar for vagrar poliserna saga och de stoppar pengarna i egen ficka….vagrar man betala kan man bli arresterad..
Landet ar fruktansvart korrupterat…medborgarna kan inte lita på banktjansteman, poliser eller läkare…man kan bli bötesskyldig for ingenting.
Vi var tre mkt trötta tjejer som välkomnades varmt i Lungalunga den kvällen av Brage (den norske volontaren som varit har i 5 mander) och mama katrine som lagar vår mat varje dag, och de tva assistenterna Ana och Rachel.
Nar vi fick vara hyddor sa kande jag att nu vill jag hem….
En liten rund hydda där det bara får plats en säng och en stol. en liten vägg avskiljer toan. Toan bestar av ett lite hål i golvet och inget mer.
När man dushar sa tar man sin 10 liters dunk vatten och haller upp i liters matt och häller over sig i omgangar.. jag har inte fatt in snitsen med att halla hela 10 liters kannan over mig annu..tror jag kommer drunka da:)
Vattnet ar kallt…och jag som ar fruktansvart frusen av mig trodde att jag kommer inte klara detta med att duscha..men nu duschar jag tre ggr om dagen for att ens överleva värmen:)
Tänk vad man bor in sig och vänjer sig..jag stormtrivs redan i min lilla hydda, har anlitat en snickare har som har gjort en hylla till mig sa jag lägga upp mina kläder pa och ställa upp alla saker..så jag kanner mig som hemma redan.
På dagarna ar det nästintill olidigt varmt har..omkring 40-45 i skuggan..vågar inte tanka pa hur varmt det är i solen…kvallarna efter middagen runt 19.30 ar bast..det ar varmt och kolmörkt och stjärnorna lyser väldigt starkt på himlen, har aldrig sett ett så starkt stjärnvalv förrut. Men da kommer ockso moskitosarna..sa vi kan inte sitta ute sa lange, utan vi maste in i vara hyddor och stanga in oss i sagen dar vi kan stoppa in moskitonatet under madrassen sa vi inte blir uppatna.
Ska se om jag kan fa till nagra bilder snart ocksa….men vagar inte hoppas far mkt med tanke pa dessa modem…

Marina låter hälsa från Lungalunga att hon….

….inte kommer in på internet för modemet är för segt och att bokstäverna inte syns när hon försöker skriva i bloggen men att hon har massor att berätta…hälsar hon via Åsa.

Fast på Arlanda!

Gick upp 3.45 i morse för att vara på säkra sidan att hinna med planet, har ju lite dåliga erfarenheter med London hahaha.. dusch  och frukost hos faster innan taxin kom vid 5.00
Väl framme på Arlanda så skulle det checkas in, åh vad bra utbrister faster..ingen kö!! Det fick vi snart reda på varför…flyget till London 07.05 är inställt!!!! VA!!! men jag ska ju vidare klockan 8.55 till Kenya, ja de flesta ska vidare så gå bara till den kön sa hon och pekade tvärs över golvet. Ja det var där alla stod som skulle till London…
I över 1½ timma fick jag stå och vänta på min tur innan jag fick reda på om jag ens kunde komma med ett flyg samma dag eller ej. Men tjejen bakom disken var jätteduktig och hjälpsam, hon fixade snabbt in mig på första planet till London och där får jag vänta 2 timmar för att sedan byta bolag till Kenya Airways. Så istället för att beträda Kenyansk mark ikväll 21.35 så får jag beträda den klockan 06.30 i morgon bitti 15/1. Så nu håller jag på att slå ihjäl ett antal timmar på Arlanda….lite segt eftersom jag inte får checka in väskan ännu.

Jag återkommer med lite mer intressant att skriva om snart..bara jag får komma till landet där nere snart.. på återseende!!!