Mombasa på egen hand…

I tisdags besökte vi Mombasa för andra gången. Efter en ganska så smärtfri och snabb resa upp till Mombasa på 2 timmar så anlände vi till den heta, dammiga och kaotiska staden. Jag kände att jag behövde egentid vilket jag inte fått på över 6 veckor så jag ville gå för mig själv lite och vi bestämde oss för att sammanstråla vid 16 för hemfärd till Lungalunga. Jag tog en tucktuck till de smala och trånga gatorna där alla tyger, kryddor och andra div saker säljs. Man får verkligen öva sig på att vara hård och säga ifrån på ett ganska avvisande sätt för att de ska förstå ..i vissa fall får man helt stänga öronen och gå iväg som om man vore döv for att de ska lämna en ifred. Försäljarna är som hökar och dyker på sitt byte.
Jag går in i en ganska så stor tygshop och börjar kolla lite på kangas och kikoyer (de tygstyckerna som säljs överallt och är väldigt användbara till allt, kvinnorna har använder dom till kjolar, överdelar, burkor..jag tänker mig att man kan sy kuddar, gardiner, dukar av dom hemma.)
(jag skriver alla summor i svensk valuta, lättare för er att förstå)
I allafall så testar jag försäljaren och frågar om priset….120 kr säger han…jag säger..No way..I pay 30 kr för this in Lunga lunga…då förstår han att jag inte är en vanlig turist som han kan lura utan att jag vet priserna här i Kenya…men han vill ändå ha 50 kr kangasen..jag vägrar så vi köpslår ett bra tag om priset och till slut går jag ut ur butiken med några kangas för 30 kr stycket..
Nu inser jag att jag inte kommer att kunna resa hem med en resväska och lägligt nog kommer det ett stånd med resväskor…jag sneglar på dom utan att visa intresse for råkar man göra det så blir ”hökarna” ännu värre…men ”höken” ser min snegling och är genast framme. How much? frågar jag för att få ett utgångspris att börja pruta på..275 kr säger han. Too much säger jag och börjar gå igen…han ställer sig framför och frågar..how much do you have…70 kr säger jag..och tänker att jag inte vill ge mer an det. 150 sager han…No way sager jag och borjar gå igen…då sager han att han har en väska inne i affären som jag kan få för 70 kr. Jag går in men den väskan vill jag inte ha, den har inga hjul. No! säger jag…I want that bag for 70 kr or no one.
Jag sägar jag inte vill ha någon väska längre och börjar gå igen..BRING ME THE MONEY ropar han efter mig när han inser att jag inte tänker handla av honom..så jag fick min resväska med hjul för 70kr.
Nöjd med mina fynd går jag och äter lunch.
Efter lunchen tar jag en tucktuck till ”Gamla staden” en stadsdel som byggdes av portugiser på 1800-talet. Där ligger också en lastbrygga som användes av portugiserna för att lasta på alla slavar som tillfångatagits utmed kusten. Det finns många såna ställen efter kusten som användes av araber och portugiser för vidare transport av slavar till ön Zanzibar där den stora slavhandeln ägde rum.
I de trånga gränderna i Gamla staden så träffade jag på resten av gänget och vi alla började känna oss ganska trötta och nöjda på Mombasa för den här gången.

Dax för målning..

 
Jaha då var det alltså dax att måla i Kvinnornas hus i Godo. Lagom till det projektet så kom Lisa ner till Lungalunga, hon skulle varit hos oss från början men blev omplacerad utan hennes vetskap, efter 4 veckor så kunde hon få komma ner till oss och hennes uppgift blev här nere att hjälpa mig med att måla.
Vi började med att mäta väggarna, 40 kvadrat kom vi fram till….inte raka eller hela väggar. En av väggarna var så många hål i och så mkt lagat med lera att vi helt enkelt gör en fondvägg där med tyg.
Husen här är oftast byggt av lera och sedan täckt på insidan av ngt leraktigt som de målat vitt över…väldigt porösa väggar vilket vi fick erfara när vi började måla.
 
Sen ivag till den lilla butik i Lungalunga som har allt fran kakor till cykelslangar. Han hade aven farg, da kom vi till den fragan..ska vi anvanda det som de flesta anvader har…white wash..eller vanlig vit farg. White wash ar ett pulver som saljs i 10 kg sackar och ska blandas med vatten, salt och tvattmedel…ja ni hor sjalva hur knappt det later sa vi valde vanlig vit farg fast den var lite dyrare men det ar jag i allafall van vid eftersom jag malat endel.
Nasta problem…roller….det finns ingen roller, jag forsoker rita en roller pa ett papper efter att forsokt forklara pa engleska hur den ser ut…men da sager expediten…ahhh that mashine we don’t have…I have never seen it.
Ok…nederlag igen, men jag ger mig inte..vi skulle ju upp till Mombasa och shoppa sa jag ar helt overtygad om att det maste finnas en roller dar. Mkt riktigt vi hittar nagra stackars rollrar som ligger uppslangda hogt upp pa en hylla pa ett stort varuhus dar det anda fanns en helt avdelning med malarfarg och penslar..men roller verkar inte vara deras grej. Jag koper anda en roller och borjar da leta efter ett kar som man haller fargen i..men dar tog det stopp…efter att ha engagerat tre killar som jobbar pa denna avdelning och forsoker forklara att man haller fargen i karet och sen rullar man rollern dar sa fargen latt kan ga in i hela rollern..men de tittar bara pa mig som om jag kommer fran en annan planet..jag kan ju bara doppa ner rollern i fargburken tycker dom. Jag ger upp och tanker att jag koper en stor platsbalja i Lungalunga istallet, den far fungera som ett rollerkar.
 
Sa da blev det da antlgien dax att aka ut och mala…Lisa och jag aker pa samma motorcykel med ”motorbike killen” fortfrande enda fardmedlet ut till Godo. Vi ar fullpackade med fargburkar, platsbalja och penslar.
Nar vi kommer ut blir vi mottagna av tre kvinnor som ar overlyckliga att se oss och vill genast hjalpa till….men vi sager vanligt men bestamt att vi klarar detta sjalva och borjar tacka golven med tidningspapper.
Nar vi oppnar burken och borjar halla upp fargen kommer nasta problem….fargen ar lika tunn som mjolk…(och da ska ni veta att expediten vill att vi skulle tunna ut fargen annu mer for det gor dom alltid har med parrafin, jag sa att jag vill ha den tjock sa den tacker bra..det ar jag glad for nu att jag inte kopte parrafin) Men det var anda svart…fargen var hur tunn som helst och tackte inte alls speciellt bra och luktade dessutom ratt starkt. Den starka lukten retade dessutom upp alla inneboende i vaggarna…spindlar, stora flygande getingar och allt som kom ut ur vaggarna…dom var urforbannade pa oss.
Sa efter att ha malat over rummet en gang sa beslutade vi oss for att fraga vad detta white wash var for ngt om den fargen mojligtvis var lite tjockare.
 
Sa nasta dag var vi sa fullastade att vi fick hyra en motorbike kille som surrade fast 10kg:s sacken och vatten dunkar pa hans motorcykel, annars hade vi aldrig fatt ut allt. Vattentillgangen i Godo ar ju inte sa stor, kvinnorna far ga kilometervis efter vatten och det vattnet, sa vi tog vatten med oss fran Lungalunga.
Da var det dax att blanda denna farg..det var inte latt nar det inte finns verktyg utan man far ta vad man hittar..en ganska slat pinne fran naturen som jag tvattade rent fick bli redskapet. Tillsut sa fick vi den konsistenten som vi onskade och kunde borja mala…ja det var som att mala med en tunn lera, eller om ni tanker er en lermask som man anvander till ansiktet. Roller var helt uteslutet att anvanda…det gick inte alls, fargen eller leran skulle jag hellre vilja kalla den torkade valdigt fort da det gallde att vara valdigt snabb. Forstar nu varfor inte roller anvands sa ofta i Kenya:)
 
Fortsattning foljer….

Att åka Matatu….

….är ett äventyr i sig och måste upplevas for att man ska förstå, men jag ska försöka ge en liten bild av hur det kan vara.
Matatu ar det enda sättet att förflytta sig på när man ska åka mellan byarna och till större städer. Förutom om man ska mindre sträckor och ut till buschbyarna då hyr man en motorbikekille.
En Matatu har 12 platser där bak och man kan sitta 2 bredvid föraren, ju längre bak man sitter ju säkrare sitter man. Det står också en ”konduktör” i dörren medans den åker…han har som uppgift att skrika åt sig nya passagerare efter vägen och ta emot pengar. Även fast Matatun har fyllt upp sina platser så fyller han på med nya passagerare..ibland kan det vara uppåt 18-20 passagerare..som sitter i knä på varandra, står och hänger över andra och några utanför. Det är fruktansvärt varmt pa Matatun och kenyanerna luktar verkligen inte deodorant..om man säger sa. Det är inte alltid bara människor på Matatun heller, ibland kan det kliva på nån som köpt sig en tupp (levande) eller en stor säck kol, eller det värsta om någon köpt sig torkad fisk..då får man lugnt sitta där i trängseln med svetten rinnande på kroppen och känna dessa dofter blandat med ytterligare en doft torkad fisk, då gäller det att ”koppla bort” allt och neutralisera sig för att inte må illa. Vi har vant oss vid det mesta nu, så det är nog inget som får oss längre att höja ögonbryna.
Häromdagen när vi åkte Matatu så var det en som hade köpt sig en stor madrass…(måste tillägga att det är nog inget som dom anser som omöjligt att ta med sig på Matatun)..i allafall, madrassen hade vikts dubbel och hade ett snöre om sig, enda platsen som fanns kvar var på bakrutan, så ”konduktören” tog madrassen och hängde fast den på vindrutetorkaren….det här med skymd sikt känns inte så aktuellt här i landet…
En Matatu åker heller inte förrans den är full och den kan bli stående uppåt flera timmar ibland på en hållplats tills den är full. När vi var i Mombasa och skulle till Lungalunga så fick vi stå 2 timmar och vänta tills de sista platserna blev uppfyllda, Hakuna Matata!!!!
Vid en del hållplatser så rusar försaljare fram och vill sälja färsk frukt, grillad majs och läsk. Dom är rätt enerverande och ger sig inte förran man måste säga ifran ganska kraftigt på skarpen att man inte vill köpa ngt…läsk kan i och för sig vara ofarligt att köpa, men frukten kanns inte så aktuellt för det är bara frukt som måste skäras på plats för att kunna ätas, typ ananas och mango.
Sträckan Lungalunga/Ukunda tar 1.5-2 timmar och kostar omkring 12 skr. Vi har ju blivit rutinerade nu eftersom vi åkt denna sträcka ett antal ggr, men fortfarande försoker dom lura oss på mer pengar än vad det kostar. Men det har dom inget för..vi vet vad vi ska betala och betalar inte en shilling mer. Här i landet så måste man pruta och deala med priser på allt, det är nog bara i stora mataffärer i stora städerna som har fasta priser.

De driftiga kvinnorna i Godo

Äntligen börjar jag känna att jag gör lite nytta. Kvinnorna i byn Godo som ligger 17 km utanför Lungalunga är de som är mest positiva. Jag träffar dom 1 gång i veckan under 2 timmar och vi pratar eget företag, vad de ska kunna öppna för nåt i Godo. Själva byn består av några hus på en sk affärsgata, de säljer kangas och ngn har en liten speceriaffär, byn har också ett caf’e.
Själva byn är väldigt utspridd, husen ligger inte samlade utan alla bor åt alla håll och flera km och mil från bygatan. Det är ca 5000 pers som tillhör Godo. Det regnar väldigt sällan här fastän det är så nära Lungalunga så är det ett helt annat klimat, torrt och det går inte odla ngt. Vatten ar en bristvara. Ändå har dessa kvinnor en stark vilja att lyckas och tjäna pengar. Så jag kom på idén med ”kvinnohus” att kvinnorna går ihop och hyr en lokal och delar på hyran. Sagt och gjort nu har vi hittat lokalen som behöver liten upprustning i mina ögon men inte i deras. Men jag har lovat att donera färg och jag ska stå for målningen. En hink med vit färg kostar 24 skr…så det blir ingen dyr uppfräschning men i deras ögon är det mkt.
Dom frågar mig mig vem som ska måla..jag såklart sa jag..VA KAN DU MÅLA?? klart jag kan måla sa jag, det har jag gjort massor av ggr hemma. Men det återstår ett problem bara, jag har inte hittat ngn roller, det finns färg och pensel men ingen roller. Sa när vi ska upp till Mombasa på tisdag och shoppa så hoppas jag på att hitta en där, annars kan det bli jobbigt. Nästa vecka kommer ytterligare en volontär hit Lisa, hon har varit i Mumias i 4 veckor och ska nu vara med oss de sista 4 veckorna, hon ska bistå mig i mitt projekt. Hon jobbar med foto och lite sånt så då kom jag på iden med att vi skulle skriva ihop en artikel och ta en massa kort och sen ga till lokalpressen här i Lungalunga och be dom sätta in en artikel om de driftiga kvinnorna i Godo. Förhoppningsvis kommer Lungalungabefolkningen vallfärda dit för att se hur fint det kan bli med lite målade väggar och driftiga kvinnor som inte ger upp fastän det kan verka helt omöjligt att tjäna pengar på ett sånt ställe.

Sjukhus och malaria

I fredags så blev Michaela sjuk, vi misstänkte malaria för det har förekommit under hösten bland de volontärer som varit här. Jag följde med till sjukhuset for att hålla koll att dom tog en ren spruta. Vi möttes av ett helt gäng människor som trängdes utanför sjukhuset, barn och vuxna satt i skuggan och väntade på att få komma in. Vi visades in i ett smutsigt rum, en syster tog emot, hon tittade bara på Michaela och frågade inget om hur hon mådde utan bara tittade bara på om hon betalt avgiften eller inte. Vidare sedan in till läkaren som tog ett blodprov. Vi fick sedan gå ut till den stora folkmassan och vänta på svaret…efter 1 timma kom svaret, hon hade malaria. Hon fick starka tabletter och om några dagar så skulle hon må bra sa läkaren.
Dagen efter så åkte vi till kusten som vi planerat och vi kunde äntligen hoppa i det efterlängtade havet. Michaela mådde fortfarande inte bra sa hon och stannade på rummet. Under natten blev hon värre och fick fruktansvärda magsmärtor.
Reeceptionen hjälpte oss att ringa sjukhuset på morgonen och de skickade genast en ambulans. Efter massor av tester på ett rent och fint sjukhus så konstaterade läkaren att hon INTE hade malaria, utan en kraftig bakterie i magen som gjort att hon blev så sjuk i feber och diarre..(samma symptom som malaria) Han sa att det är vanligt att de små sjukhusen ute i bushen lämnar felaktiga diagnoser for att dom har inte rätt utrustning att ta prover med och då chansar dom eftersom symptomen var liknande. Hon åt då alltså medicin för malaria vilket hon inte hade utan en elak bakterie i magen…vilket är väldigt farligt. Hon fick ligga kvar under observation för hon var väldigt uttorkad och dålig. Fick dropp under 24 timmar. Så vi fick ställa in vår resa tillbaka till Lungalunga som skulle skett dagen efter och fick bo kvar ytterligare en natt…
Julia och jag var inte ledsna for det…såklart vi var ledsna att hon fick ligga med dropp några kilometer från oss, men vi fick då ett extra dygn på den härliga stranden och kunde äta gott på kvallen och dricka varsitt glas vin, vilket vi inte kan göra i Lungalunga.
Och bara det att få stå i en riktig dusch och äta en härlig frukost med kaffe och scrambled eggs…
Hahaha..ja nar vi satt och åt frukost så kom en liten apa och hoppade upp på bordet och snodde en frukostbulle, personalen schasade bort den lilla ”herr Nilsson” apan…kvickt som ögat hoppade han upp i palmen och satt sen och skrattade….
Jag ska val berätta om min lilla vurpa också…vi gick pa vägen och letade en Matatu (minibuss) som skulle ta oss till hotellet efter att vi plockat ut pengar ur en automat. Det ska tilläggas att vägarna är inte av svenska mått..utan gropiga och haliga, ingen väggren. En överfull Matatatu stannade och undrade om vi ville åka med..men efter att vi tittat in i den överfulla Matatun och raänat till minst 15 pers (en Matatu har endast 12 platser) två hängde utanför..och vad har dom tänkt att vi ska sitta….NO THANK’S sa vi, we take the next one. Och jag tog då ett kliv bakåt för att inte bli överkörd av Matatun. Jag formligen försvann ner i ett hål fullt av taggbuskar och damm…hela Matatun hoppade av skratt….jag skrattade och mina kompisar skrattade dubbelvikta, för det såg sa roligt ut..jag blev lite blåslagen och fick ett litet sår på foten som jag passade pa att visa upp på mandgen när vi ändå hämtade upp Michaela på sjukhuset, ville inte riskera att få lov att gå till Lungalunga sjukhus..för det hade då borjat bli lite infekterat. Så jag fick med mig en brun påse med paracetamol, antibiotika och antiinflammatorisk salva…
Och Michaela fick också med sig en brun påse med en massa mediciner, så nu hoppas vi att vi gjort vår kvot på sjukhus…
Till helgen ska vi åka till Vasini island och snorkla.

Vad äter jag i Lungalunga?

Jag har fått frågan hur jag klarar värmen och vad vi äter här och det ska jag försöka ge er en inblick i nu. Som jag har skrivit innan är det fruktansvärt varmt här, vi tror att det ar omkring 40-45 grader i skuggan och solen är det helt otänkbart att vara i längre stunder annat än att förflytta sig, här i Lungalunga i allafall för byn ligger några mil från kusten.
Men när vi åker till kusten och tar in på hotell under helgerna så kan vi bada i havet och där fläktar det lite även om det fortfarande är fruktansvärt varmt.
På kvällarna sjunker det till omkring 30 grader och då njuter vi av ”svalkan”. Mörkret faller väldigt fort, på bara en halvtimma har solen gått ner och stjärnorna gnistrar på himlen.
Jag har nu vant mig rätt bra vid värmen och lider inte så mkt som jag gjorde i början, svetten rinner konstant från hela kroppen och blandas med dammet som rörs upp på dom dammiga vägarna..hahaha man är inte så fräsch precis, men vad gör det?!! Alla ser likadana ut.
Jag brukar ta en dusch på efermiddagen strax innan middagen för att få bort det värsta dammet och svalka av mig lite, det ar skönt.

Till frukost får vi chai te med vitt bröd och marmelad, ibland pannkakor och ibland får vi små bakpulverkakor som har friterats..rätt sött, vi är inte så förtjusta i allt det söta så vi köper bananer som vi lägger på mackorna och på pannkakorna istället, känns lite mer mättande och nyttigt.
Till lunch och kvällsmat får vi ugali (en sorts hård gröt gjord på mjöl och vatten som man skär i i stora bitar och lägger pa tallriken, den äts med fingrarna av kenyanerna..det gör inte vi) till den serveras det getköttsgryta. Vi är väldigt trötta på get nu..köttbitarna är seniga och sega och knappt nåt kött alls, ligger oftast bara benbitar i grytan)
Till rätterna serveras ibland en kålröra som har kokats ihop med lite kryddor, den ar rätt god och ibland får vi ”skomack” tror jag det heter, en sorts spenatröra med vitlök, den är god. Ris och linsgryta är vår favorit rätt. Chapatti med linsröra gillar vi också, det är som stora runda pannkakor fast mkt tjockare och fastare.

Igår fick vi kyckling för första gången, vi köpte den stackaren i byn Godo där vi var dagen innan. Levande tog vi med oss den tillbaka till Lungalunga på motorcykeln..ska tillägga att jag inte höll i den, det gjorde Rachel en av medhjälparna här i projektet. Med knutna ben lades den under köksbänken när vi kom fram. När vi skulle inta vår kvällsmat och gick förbi bänken så såg vi den stackaren hade fått upp sin knut och började lite fint trippa mot utgången…vi ropade på matmor Rodha….hon och Rachel började sedan jaga den stackars tuppen som lyckades smita ut på gården…hahaha det såg roligt ut. Till slut fångade dom den och kunde binda benen igen och lägga tillbaka honom under bänken. Så igår efermiddag var det då dags för slakt. Rodha hämtade stora kniven och Michaela och jag stod och såg på, vi ville se hur det går till, det är inte många gånger i livet man får den chansen. Julia ville inte. Rodha hade gjort detta förr det syntes..snabbt och smidigt dödade hon tuppen och började sen plocka fjädrarna…efter två timmar kom det underbara dofter fran köket. Då hade hon lagat pilaj med kycklingbitar. Pilaj är ett ris med en massa kryddor.

Efter varje middag så står ett stort fat med uppskuren färsk frukt, oftast får vi ananas och mango men ibland även apelsin. Vi köper egen frukt också till mellanmål varje dag. Vi kan har blivit helt beroende av mango och ananasen….smakerna ar helt ljuvliga. För en stor ananas betalar vi 2 skr. En lite mindre betalar vi 1 skr. Så vi frossar bokstavligen i färsk frukt.
Ibland lyxar vi till det och gar till byns caf’e och tar en läsk for 2.50 skr och köper en mandas (en friterad degbit, smakar lite som en munk men inte lika söt och inget socker pa) mandasen kostar 50 öre.

Har kommer lite bilder, de tva forsta ar bygatan i Lungalunga

Lite bilder…

Hyddan längst ner är min, sen är det en bild på toan i min hydda man står på golvet bredvid toan och häller vatten på sig när man dushar, och den sista är sängen..
 
Johanna: i gar hade Michaela tjejen som bor i mittersta hyddan en stor ljusbrun spindel i sin hydda, vi gick och hamtade var nattvakt for ingen av oss vagade ta ut den…da berattade han att den ar giftig, ett stick av den sa domnar armen bort..men man dor inte men bor komma till sjukhus for att fa motgift…
 
Kram

Massajerna

Då begav vi oss iväg till gränsen igen med motorcyklarna för att besöka Massajbyn som vi blivit lovade förra veckan att få besöka. Byn ligger långt ut i buschen alldeles vid gränsen till Tanzania. Vi körde på knappt synbar stig rakt ut i den torra bushen, stora upptorkade fåror gjorde att motorbike- killen hade väldigt svårt att manövrera fordonet mellan meterdjupa sprickor, taggiga buskar och stenar. Vi såg några Massajkvinnor gå bland buskarna sa Bendettah ropade till dom och frågade efter vägen för det är ju inte precis skyltat..Dom pekade och ropade och började sedan springa för att kanske hinna ifatt oss for att visa vägen. Till slut kom vi fram till några hus och där stod en ko bunden vid ett träd. Jag tog genast fram kameran och började fota den stackars kon, jag visste mycket väl att vi inte får fota massajerna innan vi frågat och de säger oftast nej om vi inte betalar förstås då går det bra att fotografera dom. Men jag trodde vaä att det skulle gå for sig att ta ett kort pa kon, men det var inte populärt..genast började massajkvinnorna skälla och skrika åt oss men Bendettah förklarade för dom att jag inte visste det, då lugnade dom ner sig. Sedan sa dom att det inte var denna by vi skulle besöka utan den ligger in bit till in i buschen, så vi gick till fots den sista biten. Till slut kommer vi fram till några hus som ligger inbäddade i det torra landskapet bland taggiga buskage. Vi möts av några kvinnor igen och vi blir invisade till mitten av husen av en gammal dam utan tänder och bara ögonvitor till oögon, vi började tro att vi skulle bli deras middag. De började genast ta fram smycken som de ville sälja till oss, de gör ju väldigt fina hantverk och vi hade gärna handlat av dom om inte det var så att de precis tagit av sig sina egna smycken och ville sälja dom till oss..bruna av smuts och slitna. Nej sa vi, men vi vill gärna ta kort, vi betalar gärna bara vi får ta några foton. Bendettah borjade då den långa diskussionen om hur mycket vi skulle betala för att ta kort…det är fortfarande bara kvinnorna som är framme och förhandlar, mannen håller sig i bakgrunden. Efter 20 minuters förhandling så enades vi om ett pris på 20 skr var, alltsa 60 skr skulle dom få för att vi skulle få fota dom. Vi kände oss nöjda for detta är ett unikt tillfälle ingen vanlig turist skulle någonsin få tillträde till en en Massajby som denna, helt osedd av andra vita och långt ute i bushen. Nar vi boöjar fota så kommer krigarna (männen) hem och ansluter till fotograferingen, männen är väldigt vackra i sina speciella kläder, utsmyckningar och sitt långa röda hår. Kvinnorna är inte lika vackra, de är tvärtom männen inget har alls på huvudet, här ar det tydligen männen som ska ha hår och kvinnorna ska vara rakade.

Massajerna ar en stam som härstammar fran Tanzania fran början men har spridit sig till Kenya, Somalia och de angränsande länderna. De lever inte som de andra stammarna utan har sina egna seder och bruk. Männen är krigare och vaktar sina djur medans kvinnorna sköter hemmet. Männen får inte äta i samma rum som kvinnorna, så när männen ätit färdigt så får kvinnorna äta det som ev blir kvar. De lever i små hyddor gjorda av komocka och trädgrenar. Båda könen könstympas. De går till fots vart de än ska, en sträcka pa 7-8 timmar till deras mål är inget för en massaj. De lever av att sälja sina smycken vid turistställerna runt Mombasa och framträda pa dansuppvisningar.
Jag kan rekommendera att se filmen ”Den vita massajen” där får ni en inblick direkt i hur massajerna lever.
Nöjda efter eftermiddagens utflykt till massajbyn återvände vi till motorbike killarna som snällt väntade pa oss.