Massajerna

Då begav vi oss iväg till gränsen igen med motorcyklarna för att besöka Massajbyn som vi blivit lovade förra veckan att få besöka. Byn ligger långt ut i buschen alldeles vid gränsen till Tanzania. Vi körde på knappt synbar stig rakt ut i den torra bushen, stora upptorkade fåror gjorde att motorbike- killen hade väldigt svårt att manövrera fordonet mellan meterdjupa sprickor, taggiga buskar och stenar. Vi såg några Massajkvinnor gå bland buskarna sa Bendettah ropade till dom och frågade efter vägen för det är ju inte precis skyltat..Dom pekade och ropade och började sedan springa för att kanske hinna ifatt oss for att visa vägen. Till slut kom vi fram till några hus och där stod en ko bunden vid ett träd. Jag tog genast fram kameran och började fota den stackars kon, jag visste mycket väl att vi inte får fota massajerna innan vi frågat och de säger oftast nej om vi inte betalar förstås då går det bra att fotografera dom. Men jag trodde vaä att det skulle gå for sig att ta ett kort pa kon, men det var inte populärt..genast började massajkvinnorna skälla och skrika åt oss men Bendettah förklarade för dom att jag inte visste det, då lugnade dom ner sig. Sedan sa dom att det inte var denna by vi skulle besöka utan den ligger in bit till in i buschen, så vi gick till fots den sista biten. Till slut kommer vi fram till några hus som ligger inbäddade i det torra landskapet bland taggiga buskage. Vi möts av några kvinnor igen och vi blir invisade till mitten av husen av en gammal dam utan tänder och bara ögonvitor till oögon, vi började tro att vi skulle bli deras middag. De började genast ta fram smycken som de ville sälja till oss, de gör ju väldigt fina hantverk och vi hade gärna handlat av dom om inte det var så att de precis tagit av sig sina egna smycken och ville sälja dom till oss..bruna av smuts och slitna. Nej sa vi, men vi vill gärna ta kort, vi betalar gärna bara vi får ta några foton. Bendettah borjade då den långa diskussionen om hur mycket vi skulle betala för att ta kort…det är fortfarande bara kvinnorna som är framme och förhandlar, mannen håller sig i bakgrunden. Efter 20 minuters förhandling så enades vi om ett pris på 20 skr var, alltsa 60 skr skulle dom få för att vi skulle få fota dom. Vi kände oss nöjda for detta är ett unikt tillfälle ingen vanlig turist skulle någonsin få tillträde till en en Massajby som denna, helt osedd av andra vita och långt ute i bushen. Nar vi boöjar fota så kommer krigarna (männen) hem och ansluter till fotograferingen, männen är väldigt vackra i sina speciella kläder, utsmyckningar och sitt långa röda hår. Kvinnorna är inte lika vackra, de är tvärtom männen inget har alls på huvudet, här ar det tydligen männen som ska ha hår och kvinnorna ska vara rakade.

Massajerna ar en stam som härstammar fran Tanzania fran början men har spridit sig till Kenya, Somalia och de angränsande länderna. De lever inte som de andra stammarna utan har sina egna seder och bruk. Männen är krigare och vaktar sina djur medans kvinnorna sköter hemmet. Männen får inte äta i samma rum som kvinnorna, så när männen ätit färdigt så får kvinnorna äta det som ev blir kvar. De lever i små hyddor gjorda av komocka och trädgrenar. Båda könen könstympas. De går till fots vart de än ska, en sträcka pa 7-8 timmar till deras mål är inget för en massaj. De lever av att sälja sina smycken vid turistställerna runt Mombasa och framträda pa dansuppvisningar.
Jag kan rekommendera att se filmen “Den vita massajen” där får ni en inblick direkt i hur massajerna lever.
Nöjda efter eftermiddagens utflykt till massajbyn återvände vi till motorbike killarna som snällt väntade pa oss.