Dagarna börjar ta slut…

Två månader går verkligen fort, när jag satt på planet ner hit till Kenya kändes det som om jag skulle vara här i en evighet och hemresan fanns där någonstans i framtiden…men nu har dagen kommit när den stora nedräkningen har börjat.
Ikväll är det sista kvällen med gänget..vi har bokat in de sista fyra nätterna på Diani Marine (vårt favorithotell) vi har utökats till 8 tjejer nu. Marianne och Lisa B som varit i Kakamega (ca 80 mil härifran) anslöt till kusten….det var jattekul att träffa dom och höra hur de haft det på deras projekt. Sedan har ytterligare en svensk tjej kommit hit, Lisa S har fått besök av sin väninna Anette som ska resa runt med Lisa de sista veckorna här.
Sista dagarna i Lungalunga kändes sorgliga, vi skulle ta farväl av alla vi lärt känna så väl under dessa veckor. Men det är tur att internet finns, vi kommer att hålla kontakt över nätet och jag kommer absolut att resa tillbaka hit och hälsa på en dag.
Dom sista dagarna här på Diani beach är inte så arbetssamma…vår beslutsångest rör sig om poolen eller stranden..Italiensk mat eller Afrikansk på kvällarna…I-landsproblem…
Har lite svårt att lägga upp bilder här på internetcaf’eet så det får bli en till summering när jag kommer hem med bilder…nästa gång jag skriver sitter jag antagligen och fryser och längtar tillbaka till hettan…

Besök i Lungalunga skola

Idag gick jag på besök till Lungalunga Primary-school. Jag ville träffa en klass som som kan brevväxla med min systers dotters Miniorer-grupp i Kyrkan. Jag fick träffa rektor Jeffery som presenterade mig för klass 2, de barnen är mellan 9 och 10 år. Antalet elever i denna klass ar 200 stycken och de har två lärare…på hela skolan går det 1280 elever och de har 58 lärare som arbetar där. Skillnaden är enorm jämfört med den svenska skolan, både utseende- mässigt och vad de lär sig, de följer inte en läroplan som vi är vana vid i Sverige.
Jag fick känslan av den ”gamla skolan” när jag klev in i klassrummet…alla elever ställde sig upp direkt när de fick se rektorn och ropade i kör.. – Hallo rektorn. När han pratade med dem så svarade ALLA i kör.
Här börjar barnen i skolan när de är 3 år och redan då börjar de lära sig engelska. Från 2005 är skolgång obligatorisk för alla barn, det innebär att det ar väldigt många vuxna och ungdomar som inte är skriv- och läskunniga.

Första bilden visar skolbyggnaden där eleverna har sina klassrum och bild 2 visar en av grupperna i klass 2. Alla skolor har sin egen skoluniform, både flickor och pojkar har samma färger, det skiljer bara från kjol och shorts.

Barnen såg väldigt mycket fram emot att få brev från de svenska barnen och läsa om hur det ser ut i Sverige.
Jag frågade barnen om de visste vart Svergie låg..INGEN visste vart Svergie låg. Jag berättade lite i korta drag och hur kallt vi har det nu och att vi har snö osv…men det har svårt att förestaäla sig något de aldrig har sett och knappt hört talas om.

Avsked i Godo

Idag hade vi vårt sista besök i byn Godo där vårt hjärte-projekt har varit. Det blev ett känslosamt avslut för ingen vet ju om vi någonsin kommer att träffas mer. Självklart så kommer jag att hålla kontakten med kvinnorna brevledes för att se hur deras business går och ge dom feedback hemifrån. Och önskan är ocksa att en dag åka tillbaka och hälsa på.
Några av kvinnorna har redan kommit igång med deras lilla business, en kvinna bland annat hade tagit dit sin symaskin och satt redan och sydde beställda plagg och Lisa och jag var inte sena med att handla på oss var sitt tyg och gjorde snabbt en beställning på några plagg.
Ester hade bakat i sin ugn och sålde kakor och Margret hade inhandlat plastbunkar som hon skulle sälja.
En annan bild visar alla kvinnorna som ska ha sina små business.

Fler bilder från Kvinnodagen!

En bild är på två kvinnor som lär sig självförsvar och en annan är på vårt kompostbygge

Internationella kvinnodagen

Vi volontärer får i uppdrag att anordna en initiativdag under vår vistelse på våra projekt och vilket passar inte bättre än att göra något på självaste ”internationella kvinnodagen”.
Alla kvinnorna som går i de olika grupperna i Projekt Afrika var inbjudna…..det kom hela 47 stycken.
Vi delade upp oss i tre grupper och gjorde tre olika stationer som kvinnorna kunde besöka och få lite lärdom i lite olika saker.
På första stationen satt Julia och frågade kvinnorna vilka de bästa ”Rafiki” minnerna var för dem. (Rafiki-klass är en lektion där kvinnorna brevväxlar med andra kvinnor världen över) och Julia ville veta vilka minnen de har från olika brevväxlingar. Hon ska sedan sammanställa dessa till en liten bok/häfte som andra kvinnor kan läsa och inspireras av att börja brevväxla.
Nästa station var hos Michaela och Josefin, där kunde kvinnorna lära sig självförsvar. En av kvinnorna som stod med sin 6 månaders bebis i ett tygstycke på ryggen hade en fråga och den löd sa har….Hur gör jag om min man kommer bakifrån mig och börjar slå på min bebis om han blir arg och irriterad för något??
Så många av greppen de lärde ut kommer de nog att behöva inom hemmets väggar…om de vågar försvara sig.
Sista stationen kom dom till Lisa och mig…vi höll på att bygga en kompost.
Överallt i Kenya så slängs ALLT skräp..och då menar vi allt som vi i Sverige slänger på våra sopstationer….det slänger dom på vägen, i trädgårdar, på bygatan, bakom husen…sedan när de blivit för mycket så rafsar dom ihop det till en liten hög och börjar elda. Så det pyr och ryker lite överallt, i byar, mitt i stora städer, efter vägen. Sophanteringen kan vi inte göra ngt åt för det måste ändras från grunden…det måste byggas soptippar, staten måste köpa in sopbilar osv osv…
men vi kan förändra i den lilla skalan så kanske det kan spridas.
Och kan dom bara sortera bort det som går att göra kompost på så har vi kommit en bit på väg.
Och dels faådom en fin och bördig jord att plantera sina grönsaker i.

Efter stationerna som tog sin lilla tid i den 45- gradiga värmen och gassande solen….bjöds det på saft och bröd och jag hade bakat de populära chokladbollarna. Efter det så skulle det avslutas och kvinnorna såg detta som en liten avskedsceremoni för vi alla slutar på fredag utom Josefin som kom for två veckor sedan.
Det började med Godo-kvinnorna som ville avtacka Lisa och mig och sjöng och dansade bara för oss….och sen fick vi varsin fin kangas.
Lungalunga och Perani -kvinnorna fortsatte sedan sina speciella danser och sånger.

Invigning i Godo

Då var det dax för den stora invigningen, vi åkte ut tidigt på morgonen för att göra det sista vi hade kvar att fixa med, bland annat skriva texten på väggen.
Efter det så var det dax att baka kladdkaka i den hemmagjorda ugnen som Ester hade eldat upp på morgonen. Lite problem med att veta hur varm ugnen var och hur lång tid den skulle vara inne…men det löste sig, fick kolla lite efter hand.
Kakan blev succ`e kan jag säga…
Ps: det ska stå plåtcylinder saklart:)

Vi hade talat om för kvinnorna att invigningen skulle börja klockan 11.00 och då var det bra om de var där med sina saker som de skulle sälja..men vi borde lärt oss vid det har laget att saker här funkar inte som i Sverige
Vid 11.00 kom kvinnorna och satte sig på sofforna och väntade….vi frågade Ester som äger huset om de inte ska sälja något och då började de plocka upp sina saker…då borjade några av kvinnorna att hänga upp några kangas och några ställa upp lite socker och mjöl..
Ja de hade inte förstått att det var DERAS verksamhet som skulle invigas…
Vi började hälla upp saft och ställa fram kladdkaka och kex som vi hade köpt och efter välkomsttalet och lyckönskningarna så bad vi kvinnorna komma fram och börja ta for sig…som man gör i Sverige….ytterligare en kulturkrock…för så gör man inte här..helst hade de velat ställa stolar runt buff`e bordet, men det avstyrde vi från början vi sa att alla skulle ta sig själva vad de önskade äta. Så nu när det bjöds så gick ingen fram…Ester började ta glas och ge till alla och sen gå runt med fatet med kkor…man har inget gående bord i Kenya alltså…

Ester och kvinnorna var väldigt glada iallafall för vad vi gjort för dom och på tisdag ska vi åka ut och se hur det går för dom och då ska jag även ta med kassaböcker till dom så de kan fylla i sina inkomster och utgifter och sedan förklara för dom att om dom sparar 3,50 skr varje vecka så har dom till skatten som ska betalas en gång om året, som det är idag så har oftast inte kvinnorna de pengarna när staten kommer och vill ha sina pengar så de får uppskov några månader och de kommer efter med allt.

Bilderna förestaller vägen ut till Godo, det torra landskapet och sedan lite bilder från kladdkakebaket och invigningen.

Lisa och jag på väg ut till Godo.
Bilden är tagen utanför vårt Mission house.

Tack…

Vill bara börja med att tacka alla som skriver kommentarer till mig här på bloggen, det är jättekul att läsa era hälsningar där men som jag skrivit innan så kommer jag inte in på min blogg här nerifrån utan det är Åsa Forsman som hjälper mig att få  in texten..ifall ni undrar varför jag inte svarar er
Men fortsätt gärna skriva, det är så kul att läsa era rader.

Här är en bild på de kvinnor som ska öppna sina verksamheter i ”kvinnornas hus” i Godo. I morgon (torsdag) har vi invigning. Lisa och jag har målat klart allt så långt vi kunnat, vi ska bara göra det sista i tidigt i morgon bitti. Och det är att måla dit namnet på väggen. Kvinnorna har själva fått valt namn och de har bestämt sig for ”Nema Project Center” vilket betyder ungefär ”det gudomliga” eller nåt sant. Efter det så ska vi lära Ester att baka en kladdkaka som vi ska bjuda pa. Ester har en ugn vilket troligtvis ar den enda i hela Lungalunga/Godo trakten. En stor plastylinder som står i en eldstad..hon kommer elda upp den varm tills vi kommer. Det kommer bli spännande att se hur det blir..kommer info och bilder från det sen…